Medeltidens litteratur

Wulfila:

Typiskt för medeltidens litteratur är Wulfia för att han översatte bibeln från det grekiska språket till gotiska som var ett östgermanskt språk, det vill säga medeltida Ungern. På den tiden så betydde bibeln väldigt mycket för de trogna, kristna folket.

Wulfia ”den lilla vargen” som han var kallad. Översatte bibeln från grekiska till sitt rikes språk, Gotiska. Dessutom så standardiserade han det gotiska alfabetet. Wulfias översättning har bevarats och kallas Codex Argenteus eller Silvervbibeln. Wulfia var en fredlig ledare som försökte uppnå harmoni.

Nibelungenlied:

Nibelungenlied är typisk för medeltidens tidsperiod för att det är ett epos som baseras på hjältar och är dessutom handskriven. Dikten är indelad i 39 avsnitt med cirka 2400 verser och är dessutom sångbar som är väldigt typiskt för tidsperioden.

Eposet upptäcktes år 1755 i Hohenems men är betydligt äldre. Det består i två stycken olika delar och i den första delen står berättelsen om hjälten Siegfried och i den andra stod det om Kriemhilds hämnd på Siegfrid. Siegfred är då sonen från den holländska kungen Sigismund, Siegfred hade tre bröder.

Hildebrandslied:

Är från slutet på 700-talet och är typisk för medeltidens litteratur för att det är en hjältesaga eller sång som är skriven i versform. Texten är såklart handskriven.

Texten handlar om den tyske hjälten Hildebrand och sin son Hadubrand. Eposet är skrivet i en allittererad form. Texten beskriver när fadern och sonen skiljs åt när fadern flydde med Dietrich. Han lämnar kvar både mamman och sonen i Tyskland.

Språkhistoria

De dödas bok:

Typiskt för den tidsperioden (1500 f.Kr.) är de dödas bok för att boken handlar om livet efter döden. Folket på den tiden alltså, egypterna använde boken oftast vid begravningar och olika ceremonier som var populärt just då. Begravningen var den största ritualen man gjorde.

Boken handlar om olika instruktioner och ritualer man utövar på och under begravnings ceremonierna och man gjorde ett urval på hur fattig eller rik man var.  Vissa formler var gåvor till gudarna medan andra skulle se till att man kunde gå, eller att man inte dog i efterlivet.

Rigveda:

Typiskt för den tidsperioden är Rigveda för att den är väldigt religiös och är väldigt ålderdomlig. Rigveda är ett slags hymnförsamlig som är väldigt typiskt för den tiden för att i sångerna stod det hur man skulle leva sitt liv och det var grunden till en hinduistisk tro.

Boken förklarar mytologin av religionen.  Rigveda anses ha 1028 olika psalmer av olika gudar.  Många av dessa hymner var avsedda att sjungas under särskilda religiösa ritualer, men speciellt uppoffringar. Som handlade oftast om berättelser eller gärningar av de hinduistiska gudarna.

Gilgamesheposet:

Typiskt för den tiden är då framförallt kilskriften som man använde sig av när man hackade fram Gilgamesheposet. Eposet är skriven om härskaren Gilgamesh och det var vanligt på den tiden att man hyllade sin härskare med sin tapperhet, mod och kraft på något konstnärligt sätt.

Eposet handlar om Gilgamesh som härskade i staden Uruk som sedan möter den jämnstarka naturbarnet Enkidu som kom från vildmarken. sedan blir de vänner och drar iväg på äventyr tillsammans.

Typiskt för tidsperioden år 700 f.kr – 500 e.kr.

Körlyriken i Sparta:

På 400-talet f.kr så uppkom körlyriken. Detta är typiskt för att under denna tidsperiod så hade man mycket större festligheter som man även sjöng på. Den innehöll fastän den framfördes på större festligheter mycket sublimit lyriska stycken för att hylla hjältar, idrottare och framförallt gudarna som man gjorde ofta på den tiden.

Detta handlande om till en början en utveckling av arbetsvisor och danser och som sagt var avsedda till högre och större rankade fester. Till sångerna som då en kör sjöng så dansade man oftast till det. Körlyriken skrevs i satser av strofer, motstrofer och efterstrofer.

Odyssén:

Typiskt för denna tidsperiod är Odysséen för att i den står det om Odysseus (guden) hemfärd från Troja. Under den tiden skrev man mycket om gudarna eller guden man dyrkade, de gjorde nästan alla under denna tidsperiod. Och som de alla andra typiska skriftverken och som många andra antika epos så innehöll de ju sånger, 24 stycken.

Boken Odysséen handlar om en blandning av skepparhistorier och folksagomotiv om Odysseus långa och äventyrliga hemfärd från Troja. Och på många språk har ordet Odyssé efter eposet kommit att beteckna en lång upptäcktsfärd. Boken innehöll nästan upp till 28 000 verser.

Dionysos:

Typiskt för denna tidsperiod är Dionysos för att han var en av olympierna, det vill säga ett berg av gudarnas högsta boning.  Och dessutom en av de främsta gudarna, alla visste vem han var och att han var en fruktbarhetsgud. Som alla andra gudar ville man inte bli oväns med varandra och speciellt inte med Dionysos för att han var ansvarig för att hjälpa människornas fertilitet.

Guden Dionysos var som sagt en fruktbarhetsgud och hade hand om människornas fertilitet. Dionysos hade ett begränsat med utrymme av Homeros i Iliaden och Odyssén.

Senare så förknippas han också som vinets gud och överlämnar han vinstocken som en gåva till människan.